homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography

 


I framtiden tar allt slut. Luften, maten, vattnet, gruset.

Så spådde bildkonstnären, smålänningen och sedermera Mejan-rektorn Sven Ljungberg redan 1971, när Rachel Carsons "Tyst vår" funnits på svenska ett knappt decennium och miljödebatten i Sverige var i sin gryning.

Ljungberg menade att hans dystopiska framtid bara låg tio år bort och målade av den - uttorkade sjöar, bebisar i gasmask, enögda framtidsfreaks. Allt med utgångspunkt i hemstaden Ljungby som han tyckte sig se förstöras och förgiftas av samtidens politiker.

Och när Ljungberg - som skulle ha fyllt 100 år den 15 december, dog 2010 och just nu ställs ut på både Vandalorum i Värnamo och Ljungbergmuséet i Ljungby - var arg var han verkligen skitarg.

Serien "Den stora konkursen" som ingår i Vandalorums utställning "Man måste säga vad man tycker - annars brinner man upp inifrån" är så mycket plakatkonst som det kunde bli på 70-talet.

Jag gillar det. Det är många knutna folknävar och kommunalpolitikerna är ägghuvuden, bokstavligt talat. Ett extra stort hatobjekt har han hängt upp i en lyktstolpe. Ofta kompletterar han med text i själva målningen - om bilden mot förmodan inte är nog illustrativ.

Det är som så ofta med Ljungberg: det som syns är det som är, här finns inga dolda bottnar. En lök är en lök. Det är i sanning ett folkligt måleri.

Att möta Ljungbergs politiska konst i dag - en del av ett långt konstnärskap där inte minst träsnitten gjorde honom berömd - är att ta del av en världsbild som är konservativ och radikal på samma gång. I miljöengagemanget var han tidig, men uppbragdheten över 60-talets nya stadsplaner, som också finns där, har stötts och blötts av så många andra under åren som gått att han i den kritiken känns som en surgubbe i mängden.

Jag tycker att han gör det väl enkelt för sig där: i Ljungbergs värld är snickarglädje och veranda alltid bättre än hyreskasern, och torghandel vida överlägset en Domus-koloss. Jag kan förstå det - hade jag varit född på hans tid hade jag säkert tyckt likadant - men 80-talisten i mig håller inte med.

Mitt hjärta klappar för brutalismen, för den känns som hemma. Min barndoms vårdcentralskorridorer i brunorange med grön plastmatta och Domus blå dörrhandtag som glänste som diamant - de finns inte heller mer, för i dag pågår en ny rivnings- och byggvåg för en ny tid av bostadsbrist. Också sådant kan göra en nostalgisk.

Men att jag inte håller med Ljungberg gör inte hans målningar mindre intressanta.

Och paradoxalt nog blir man optimistisk av hans miljöpessimism. Skräckscenariot med gasmaskerna hände ju faktiskt inte, i alla fall inte än. Med andra ord: det går bevisligen att göra något åt problemen, muddra sjöar, minska utsläpp. Kanske hjälpte det till att denne Ljungbybo gjorde ilsken konst om det och vägrade hålla käften. Detsamma borde gälla för vår tids miljöutmaningar.

Även i Ljungbergs mer traditionellt avbildande, "icke-plakat"-målningar som nu visas i en stor samlingsutställning på sonen Pontus fina Ljungberg-museum, vurmar han för miljön och naturen. Som få andra kan han fånga skönheten i ett gäng oskalade gula lökar uthällda på golvet. Halvmulen vårvinter verkar vara hans bästa väder - gummistövlar, kala grenar, svart- och vitt i kontrast, spelet mellan vasst solljus och blå skugga. Där upphöjer han det "fula" till konst, får betraktaren att se sin värld med nya ögon.

När han målar lingon och höstfärger, det som är mer självklart "vackert", blir det svårare. Det hade lika gärna kunnat vara hötorg, i en annan kontext. Där finns inget lika tydligt ärende än det rent dekorativa.

Men det är målningen "Stenarbetare" från 1950 som är min absoluta Ljungberg-favorit. Återigen är det i det vardagliga slitet han uppnår det poetiska, ser det estetiska - hur symmetriska former uppstår i en stenläggares nakna ryggtavla, fångas upp av schackrutorna i hans kollegas jobbarskjorta, fortplantar sig till rektangulära knäskydd på en arbetsbyxa och kulminerar i ett lapptäcke på en vägg.

Det är ett - i det lilla - stort och mångfacetterat konstnärskap som visas i Värnamo och Ljungby just nu. Inte särskilt trendigt och därför också befriande. Ett perfekt läge för ett 100-årsjubileum som kan lyfta fram någon som annars riskerat att glida in i ett oförtjänt doldisskap i den svenska konsthistorien.


Related Articles:
barbour duffel
oljerock barbour dam
barbour halsduk
Dam Barbour Polarquilt Jacka
oljerock barbour dam
barbour jacka online

back to top


homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography