homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography

 


Och jag som ändå tycker om radioteater.

Om det fanns en podd med högkvalitativ ny teater skulle jag prenumerera på den. Jag tänker på "Mammas nya kille" som var radioteater i P3. Unga radioteatern har producerat flera fina följetänger genom åren. En av mina bästa teaterupplevelser var 2003 och Peder Bjurmans "Isens fasor" med Stina Nordenstam i regi av Carina Reich och Bogdan Szyber, för radioteatern i projektet "Vita nätter". Det är den jag tänker på när Bea Uusma får Augustpriset för "Expeditionen".

Under några dagar har jag följetongslyssnat på Radioteaterns årslånga kortteaterserie "Världshistorien". Det är verkligen ett behjärtansvärt projekt, där radion i sann folkbildaranda i teaterform presenterar 365 personer som har haft mod att stå upp för det de tror på. Alla pjäserna är "inspirerade av människor som riskerat sin tillvaro för yttrandefrihet, demokrati och mänskliga rättigheter".

Vad kan man säga om det. Ingenting. Vad kan man säga om ambitionen som Sveriges radio har när Stina Oscarson tar PEN och Forum för levande historia i handen och bildar en 365 namn lång lista för att högtidlighålla minnet av Raoul Wallenbergs födelsedag?

Vad kan man säga om att radioteatern dessutom gör detta i samarbete med alla länsteatrar i hela Sverige? Från Kiruna i norr till Kalmar i Söder? Att det är fint. Att det är inkluderande.

Alla delarna av "Världshistorien" utgör nästan 35 timmar nyskriven svensk dramatik, inspelad på fältet i äkta miljöer över hela Sverige: fängelser, sjukhus, kyrkor och rättssalar. Skådespelarna väjer för inget. Det är baskemej så fint att man vill gråta.

För att inte resultaten ska bli för likartade, eller uppdraget för tråkigt, har flera av dramatikerna valt att berätta om någonting annat än den beundransvärde huvudpersonen för dagen, som till exempel antinazisten Torgny Segerstedt, fackföreningsaktivisten Dorothy Day eller den chilenska demokratiaktivisten Viviana Diaz och 362 andra. Jag tänker inte trötta er med exempel från kortpjäserna. Men jag kan utan att generalisera alltför hårt säga att allting räddningslöst rinner ner i en form av förenklad plakat-teater med tondöv dialog och hörselskadat manus för en publik som håller händerna för öronen.

I stället för att tusen blommor blommar ur ett konstnärligt ymnighetshorn så kommer det ut en sorts flytande melass som matar lyssnarna dag efter dag med övertydligt beskäftiga berättelser.

Under hösten utlyste Radioteatern en lyssnartävling där du och jag kunde skicka in bidrag till "Världshistorien", med samma instruktioner som de andra dramatikerna. Tänk på det korta formatet, etablera konflikten tidigt och välj en bra miljö, sa huvudförfattaren och regissören Augustin Erba. Där fick vi förutsättningarna i ett nötskal och förklaringen till formen där två personer framför en grälsjuk dialog i en miljö som det tar halva tiden och koncentrationen att försöka identifiera. Jag som i vanliga fall är en ganska problemorienterad person med hjärtat snett till vänster blir med tiden en konservativ tråkmåns som tycker att alla borde lugna ner sig lite.

Radioteatern är ett litet barn som försöker finnas i det klicksugna sammanhanget på Sveriges radio. Man är rädd att säga något dumt. Man vill skydda barnet. Men nu är det åratal sedan jag hörde angelägen, intressant, knasig, radioegen teater producerad i Radiohuset. Det senaste större projektet var att Ola Salo gavs vansinniga resurser i det vanskliga rockoperaprojektet "Kult". Vad håller de på med?

Världshistorien vill ge lyssnarna "modet att säga ifrån". Så står det.Så nu gör jag det.

Å ena sidan har radioteatern sänt klassiker ur arkivet som har haft en så mossig estetik att de knappast kunnat intressera andra än ett gäng teatervetare. Å andra sidan har "Världshistoriens" teatersnuttar tickat vidare på temat ondskefulla makthavare och godhjärtade kämpar. Övertydliga manus och skådespeleri av vitt skiftande kvalitet har signalerat att här är syftet det allt annat överskuggande. Hittills har jag försvarat radioteaterns plats i public service, men nu går det inte längre.

I en av kortpjäserna där två personer grälar om teater säger den ene att "det enda som är värre än teater är radioteater". Just nu har jag ingenting att sätta emot det. Radioteatern har länsat pluskontot.


Related Articles:
barbour
barbour sverige återförsäljare
Barbour Polarquilt Jacka
jacka barbour
barbour online sverige
Barbour Betty Interactive Liner

back to top


homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography