homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography

 


Daniel Sjölin och Jerker Virdborg har skrivit en författarnas motsvarighet till Kristdemokraternas tal om "verklighetens folk". Jag syftar på det öppna brev som publicerades i Svenska Dagbladet i går.

Precis som Göran Hägglund ryade om kulturens "svårartade performancevrål" och "idisslande av dekonstruktionen av könet", skriver Sjölin och Virdborg under sin pseudonym Michael Mortimer att det inte känns intressant med "ännu en undersökning av språket, individen eller strukturerna". Därtill talar man om kultursfären som "ett prestigefyllt reservat för de extremintresserade" där "ängsliga konsensustankar" kamoufleras till fritt tänkande.

Tala om sågning av en stor grupp där många arbetar under osäkra arbetsvillkor för att försöka tillföra såväl litteraturen som det offentliga samtalet något. Populisterna som hatar kulturvärlden kunde inte ha fått en bättre julklapp.

Jag kan inte låta bli att undra varför detta slängiga angrepp kommer nu, av två framgångsrika författare med finlitterär bakgrund, varav en dessutom mångårig programledare för "Babel".

Redan när de tidigare i vintras avslöjade att de låg bakom pseudonymen Michael Mortimer som just släppt äventyrsromanen "Jungfrustenen", den första delen av planerade sex, gav Sjölin en pik åt litteraturens "bristande kontakt med folket". Han och Virdborg ville släppa loss fantasin, busa lite och skriva en vindlande story bortom "finrummen". Målet var att skapa en svensk Da Vinci-kod. Förmodligen skulle man reta gallfeber på kulturvärldens alla navelskådande språkmaterialister. Trodde man.

Men det hände - ingenting. Debatten uteblev nästan helt. Och "Jungfrustenen" gick tämligen obemärkt förbi. Det skarpaste man kan hitta är Sydsvenskans kritiker som skrev att "Enid Blytons Fem-böcker framstår som sofistikerade vid en jämförelse". Ingen blev arg, och ingen missunnade dem att tjäna en hacka.

Virdborgs och Sjölins analys av litteraturvärldens bristande markkontakt känns helt enkelt inte relevant längre. Det är inte revolutionärt att skriva en genreroman, det är norm.

Deckare, äventyr och fantasy är knappast bannlyst från kultursidorna längre, nästan tvärtom. Välskrivande deckarförfattare får numera förstadagsrecensioner. Och historiska romaner ser också ett uppsving, nu när vågen av självbiografiska berättelser börjat ebba ut. Snarare borde man prata mer om hur krånglig och introspektiv litteratur ska få det utrymme den förtjänar.

Rättigheterna till "Jungfrustenen" har visserligen sålts till ett gäng länder, men man anar en kommersiell besvikelse bakom Virdborgs och Sjölins trötta utspel. Kanske är det därför som man plötsligt försöker klä om projektet till en utmaning av etablissemanget, och möjligen ironiskt använder det uttjatade öppna brevet som form.

När Sjölin slutade på "Babel" bloggade han om sin dröm att bli en författare som "kanske inte skriver De Stora Verken, men som gör de små och underliga upptäckterna". Man önskade honom allt gott, höll rent av tummarna. För vi hade i sanningens namn också börjat tröttna lite på de välvilliga författarintervjuerna. Vi längtade, precis som han, efter fiktionen, efter språket och fantasin. Efter det som ger litteraturen dess mening.

Men det är inte med "Jungfrustenen" som Sjölin kommer närmare "verklighetens folk". I den långt ifrån lätta genren är till exempel namn som Leif GW Persson, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren betydligt skickligare.


Related Articles:
Barbour Liddesdale Jacka
Herr Barbour Waxed Jacka
barbour webshop
Barbour Cranwell Jacka
Herr Barbour Quilted Jacka
barbour sverige återförsäljare

back to top


homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography