homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography

 


Jag tycker inte om "Parsifal". Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. Bortsett från musiken då, men det går inte att separera den från texten. Jag blir tokig om jag hör ytterligare en tänkande människa säga eller skriva att verket går rakt in i hjärtat, eller sätter kroppen i skälvning på det ena eller andra sättet. Jag tycker snarare att det är en dålig ursäkt för att slippa tänka.

Regissören Christof Loy har verkligen försökt att lösa Kungliga operans "Parsifals" () alla generalproblem med kön, religion och antisemitism genom att förlägga berättelsen till ett klosterbibliotek, med konnotationen att verket är en åldrad skrift. Men "Parsifal" är ändå som en dålig film med ett bra soundtrack. När jag såg "Parsifal" på Köpenhamnsoperan förra året hade Keith Warner delvis förlagt handlingen till ett mentalsjukhus vilket är en listig lösning för en iscensättning av galenskap. I Stockholm placerar Loy handlingen till ett kloster som är ett annat slags dårhus.

Ändå sipprar skiten igenom. Om inte annat så i textremsan, där översättningen av Wagners ålderdomliga svammel är fullt synlig. Hyllandet av den rätta tron, glorifieringen av patriarkatet, utmålandet av den djävulskt syndiga kvinnliga sexualiteten och hela kulten kring den "rene dåren" som ska frälsa det utvalda folket. Filosofiprofessorn Hans Ruin skrev förra veckan (17/10) en intressant text på DN Kultur som äntligen bröt mot den manliga traditionen av hialösa Wagnerhyllningar.

Ruin ifrågasätter om kraften i musiken verkligen kan motivera uppsättningar av ett verk med så här "motbjudande kulturpolitisk agenda". Adekvat fråga. Parsifalpersonen representerar själva sinnebilden för den ariska renheten, som ska frälsa folket från det onda.

Men Kungliga operan är fullsatt den här söndagsmatinén. Inklusive de billigare, delvis skymda platserna närmast taket. Publiken har lärt sig att när det kommer till Wagner sparas det inte på krutet. Då slår dirigenten och balanskonstnären Patrik Ringborg som är bäst i Sverige på att dirigera opera, då sjunger svenska storheter som Katarina Dalayman och Michael Weinius och då flygs kompatibla tyska solister in för att hålla samma höga standard. Scenografin gömmer förtjusande överraskningspresenter. Levande barnkeruber! Kitsch! Tåspets, tyll och sagoskog!

Det hänger till och med en levande Jesus på korset i 1,5 timme för att han på givet tecken ska vrida huvudet mot Parsifal. Det är Wagner. Det ska vara stort och mycket, bäst och dyrast.

I sista akten stegar Parsifal in med en gigantisk svart hjälm på huvudet, är det verkligen bara jag som ser en parodisk Darth Vader? Musiken är fortfarande gravallvarlig, i all sin prakt, men jag måste kväva ett skratt. Statuariskt, säger någon högtidligt. Star wars, tänker jag.

Många i publiken är säkert wagnerianer, andra har genom sin dagstidning förstått att Wagner är en sorts undergörande kroppskur eller vill bara in i en analog långsam musikalisk motreaktion mot den snabba, digitala, fragmentiserade samtiden. Det finns andra operaupplevelser som kan ta en dit utan att man för den skull behöver stänga av syret till hjärnan.

Men så länge myten lever om att Wagner är höjden av operakonsten, så länge kommer ny publik att strömma till. Påhejade av panegyriska kulturkritiker som fått gratisplåtar och blivit yra i bollen av att vimsa runt högst upp på parnassen.

Det är dags att sluta mata monstret.


Related Articles:
barbour jacka
barbour återförsäljare sverige
Barbour Arctic Down Parka
barbour väst
barbour sverige återförsäljare
Barbour Quilted Jacka

back to top


homepage / pluck and play / children's corner / six short lute lessons / lute courses bavaria / lute courses öland / biography